Mina tankar kring avelsarbetet

 

Shiban i Sverige idag är en frisk och sund hund, med ett temperament som stämmer bra överens med vad man anser rastypiskt i hemlandet, Japan.

För framtiden anser jag att vi ska lägga oss vinn om att bevara detta. Samtidigt måste man hela tiden se hur man kan förbättra de brister som i dag finns i rasen, även om dessa kan tyckas vara av ringa eller” kosmetisk” karaktär.

Under seminariet 2003 med representanter från Nippo framstod vissa saker som mer angelägna att arbeta med. Jag tänker närmast på:

 

 Färg

Både hos de röda, sesam- och black and tan- färgade hundarna finns en del att tänka på. De röda är idag ofta ljusa eller slår över i brunt. Många har inte heller korrekt uragiro. De black and tan- färgade har jag inte själv så stor erfarenhet av, men de jag sett har varit svarta rakt igenom utan den röda underullen samt haft dåligt uragiro, liknade syns hos en del sesamfärgade.

Svansar

Alltför många har för hårt ringlad svans.

 

Tänder

En hund med tandförlust kan aldrig tilldelas pris på Nippo-utställningar. En Shiba bör alltså vara fulltandad.

 

Kroppsbyggnad

Vi bör ha uppmärksamhet på att det finns ett antal Shibor med felaktiga vinklar både fram och bak. Shiborna får heller inte bli för grova.

 Jag hoppas vi slipper den utveckling som Akitan  har haft som resulterade i en ny, tyngre ras!

 

Mentalitet

Vi bör vinnlägga oss om att bevara stoltheten och värdigheten som en Shibas kännetecken. Det är av stor betydelse att detta bevaras utan att det slår över till rädda eller skygga hundar. Shiban får aldrig bitas för att den inte vill bli hanterad!

 

För att uppnå målen krävs tålamod, planering och tid. Vi har en liten avelsbas och kan inte slå ut hundar ur aveln trots att de har en del av ovanstående brister. Uppfödarna måste titta på tänkbara alternativ utanför landets gränser vid parningsplanering alternativ importera fullgoda hundar.

 

                                                               Helena Ekevär